Det var en gråmulen och regntung dag i början av juni 2005 och jag har ärligt talat inga särskilt speciella minnen från den dagen. Jag minns att det kändes kul att äntligen bli klar med gymnasiet, det var endast några få i klassen som jag nu efter snart tre år brydde mig om på riktigt. Och säkert ungefär lika många som brydde sig om mig på samma sätt. Min klass var skoltrött och jag var en av få som verkligen ville hålla på med det vi hade läst. I någon slags egen protest mot både utbud av fina studentklänningar och hetsen av att alla skulle/ska vara vitklädda. Jag hade på mig ett persikofärgat linne och till det en turkos kjol med stora blommor på. Någonstans kände jag att något vitt borde jag nog ha, så jag köpte en vit kavaj att ha på utifall att. Skolan som jag gick på hade inte en klassisk utspringning, vi åkte ånglok in till stan och när vi klev av tåget stod våra föräldrar och tog emot oss. Så det blev aldrig den där filmliknande känslan som jag ändå på något sätt har föreställt mig. I och med att vi inte hade så mycket sammanhållning i klassen hade vi inte heller något gemensamt flak att åka på. Så jag åkte med en annan klass på deras flak helt enkelt. Till råga på allt regnade det mer eller mindre hela dagen. När jag kom hem till min mottagning hade jag raggsockor på fötterna, så kallt var det. Bilder från dagen ligger djupt och långt ner begravda på antingen en hårddisk eller i något bortglömt album och så får det faktiskt förbli. Om jag kunde ta studenten igen skulle jag göra om allt. All in hela vägen. Det här är en del av ”Berätta om”-julkalendern av Emily Dahl.