Jag minns en sommar, jag hade fyllt 10 år. Min lillebror och jag skulle få flyga själva till Island och hälsa på min mormor och morfar. Jag hade sett fram emot den här dagen länge. Ända sedan jag var liten visste jag att när jag fyllt 10 år, då var jag stor nog att åka själv till Island. Jag hade en mörkröd tröja med två vita och en blå rand över bröstet. Till det hade jag mina nya mörka jeanshängselbyxor. Och på huvudet en blå reklamkeps från Iceland Air som jag hade fått från morfar. Blått, vitt och rött, isländska flaggans färger. Klädvalet var noga genomtänkt inför den spännande resa jag hade framför mig. Mamma och pappa körde oss till Arlanda, parkerade bilen och följde med oss in. Vi checkade in och fick sådana där påsar runt halsen som barn som flyger själva brukar ha, där biljetter och viktig information finns. Vi blev avvinkade vid säkerhetskontrollen och det kändes nästan som på småstjärnorna när den som skulle sjunga fick gå in i rökgången och komma ut som en helt ny person. Lite den känslan hade jag. Nästa gång vi skulle ses skulle jag vara en annan person, en nästan vuxen som kunde ta ansvar. Det här är en del av ”Berätta om”-julkalendern av Emily Dahl.