Uppdaterar nyheterna gång på gång. Försöker greppa och förstå. Blir arg. Blir ledsen. Uppgiven. Swishar en gåva för att jag kan och det känns som att jag gör nåt i alla fall. Även om det känns så futtigt. Kramar mina barn extra hårt och tackar livet att vi är här nu. Gråter när jag tänker på alla barn som tvingas fly från sin trygghet och jag kan inte föreställa mig vad dom ska behöva gå igenom. Känner en enorm tacksamhet över att mina största bekymmer just nu är mikroskopiska om man jämför med vad andra människor får genomlida. Tacksam över att jag ens kan lägga tid på struntsaker som att fundera på inredningen i ett nytt, varmt, tryggt hem. Men klamrar mig fast vid den tryggheten för att inte sjunka ner för djupt i uppgivenheten. Ta hand om er och varandra ❤️