Donuts kan nog vara mitt bästa bakverk. Mest gillar jag de klassiska, med socker eller med glaze. Men ärligt så slinker nog det mesta ner. Suget efter donuts har liksom inte kunnat mättas sen dagen då jag åt de bästa någonsin, vilket var när Philip och jag var i Tokyo i december 2012. Vi hade gått en hel dag runt i Shibuya och kände att vi bara var tvungna att sätta oss en stund, ta en fika och ladda om. Vi såg en skylt där det stod Krispy Kreme Doughnuts och då blev beslutet lätt, in välja sort, köpa kaffe och så satte vi oss ner. Jag minns att vi båda tog en stor tugga av våra donuts, vi tittade på varandra och utbrast samtidigt något i stil med "Så sjukt gott!" Exakt när vi säger det, alltså på riktigt exakt samtidigt, så börjar det mullra lite dovt och marken börjar skaka. Lamporna på caféet svajar och folk omkring oss sitter som förstelnade. Det tar en stund innan det går upp för oss att det är nog en jordbävning, men det enda jag kan tänka på är hur sinnessjukt god donut jag har i min hand. Efter en dryg minut har det slutat skaka och allt återgår till det normala. Vi fikar klart och konstaterar att det måste ha varit jordens godaste donuts. Inget kan liksom mäta sig med dessa, marken började ju skaka för tusan. Så efter att detta hände har jag liksom suktat efter donuts lite då och då. Det är väldigt synd att det knappt går att få tag på här i Stockholm. Jag har bakat egna donuts förut, men då just bakat och inte friterat dem. Så när jag såg ett donutrecept på Emilys utmärkta matblogg Mjölk & Arsenik var saken klar och jag var absolut tvungen att göra mina egna. Det blev så himla bra! Enda nackdelen är väl att de är helt klart godast precis nygjorda och nästa gång jag gör ska jag se till att bjuda hem fler som kan komma och äta. Jag tänker mig att de skulle vara grymt att ha med på en brunch någon gång till exempel.